Vi födds med en rytm. Det finns inom oss. Det gör att vi lever. Men den är skär.
Den kan brista, slås sönder och komma i otakt. Det är det vi säger fyller oss med kärlek, men också dömer oss till döden.
Rytmen har kommit i otakt för mig en gång. Den har också slagits sönder flera gånger.
Men jag kan ändå inte sluta lyssna på den och följa den.
Men tanken finns där. När kommer rytmen sluta slå, hur lång tid har den kvar?
Det är en ångestfylld tanke. Den hemsöker mig.
Men när rytmen hittar en anan rytm så slår den igen. Obruten och pulserande. Då vet jag att den finns och lever. Det är då som jag hör musiken.
johan